Pappa Jonas matar Sixten med nappflaska för första gången.
Idag fick vi träffa en annan läkare än de tidigare vid "ronden". Tyvärr fick vi beskedet att operationen kanske får skjutas upp till på fredag då ett annat barn ev. behöver komma ner från Sthlm & få vård akut. Jag känner mig tudelad inför detta, ena känslan är den omedelbara, besvikna "jävla skit"-känslan eftersom vi räknar ner timme & dag. Å andra sidan så förstår jag att vi måste stiga åt sidan för att en annan familj ska kunna få rädda livet på sitt älskade barn. Sixten har ju tack & lov inte fått fler frånvaroattacker sen han började medicineras & läkarna menar att det kan hålla sig så ett tag. Men det känns tungt att ställa om mentalt & förbereda sig ...
Jag gillade inte vibbarna jag fick av den "nya" doktorn... Jag fick känslan av att han tyckte att vi tog upp platsen för någon annan familj vilket ju är helt jävla absurt. Han menade på att han hade varit landstingsdoktor i Växjö tidigare & om vi varit där så hade vi blivit utskrivna med medicinerna fram tills operationsdagen! (Suck...!) Jonas omedelbara kommentar till detta uttalande var: Tur att vi inte bor i Växjö då! (Heja Jonas!) Sen sa han att vi har permisson att göra vad vi vill på dagarna om Sixten inte har någon undersökning inbokad, vi fick till och med gärna åka hem! Nej, tack! Jag stannar här med Sixten. Jag tänker minsann inte flytta på mig, och jag är rätt bred & tung, så då får de minsann kämpa en hel del (tur att jag inte börjat banta bort allt överflöd än)... Nä, skämt å sido... Läkarna som vi träffade i förra veckan frågade då hur vi själva ville göra men de rekomenderade att vi skulle vara inskrivna & att vi skulle hålla oss i närheten av sjukhuset under våra dagpermissioner. Jag har valt att lyssna på dem, de kändes så mycket mer empatiska. Därmed punkt slut på den diskussionen!
Sixten, jag & Jonas var med på en sångstund i grupp för de barnen som ligger inlagda här på barnavdelningarn. Det var trevligt att få skingra tankarna & alla vi tre tycker ju om sång & musik, Sixten deltog med stort intresse! Efter det fick vi träffa en psykolog som jobbar här i huset med de sjuka barnen & deras anhöriga. Det var skönt att få prata med någon som verkligen har erfarenhet av hur personer reagerar när man får ett sådant chockartat besked som att ens barn är svårt sjuk. Hon lovade att hålla ett öga på oss & att titta in om emellanåt.
Här är flera andra familjer som mår fruktansvärt & det händer att de inte orkar hålla tillbaka rädslan & bryter ihop offentligt när allt blir för mycket. Då brister det för mig också & jag skulle mest av allt bara vilja krama om dem för jag vet hur ont det gör. Håll tummarna för oss att operationen blir av på onsdag! Sköt om er!
